En typisk dag för ett bokstavsbarn som jag...

... ska egentligen packa upp kartonger hemma, och städa innan jag får gäster....

men datorn tog min uppmärksamhet istället.

men snart har jag fått ur mig den värsta rastlösheten som kommer en stund efter jag tagit medicinen... och då kan jag sätta igång och vara produktiv igen...

Svår och kombinerad, exklusivt för grabbar?

När jag fick diagnosen för snart två år sedan fick jag diagnosen med hyperaktivitet och uppmärksamhetsstörning i kombination. Och tydligen en "svår" form av detta... hur man nu kan tycka att det är mer eller mindre svårt med adhd. (Är ju svårt för den som har diagnosen, oavsett hur den ter sig jämfört med andras problem)
Jag har inte lyckats hitta särskilt mycket skrivet om just denna kombination för tjejer, utan det verkar vara vanligast att grabbarna har denna typ av adhd.

Återkommer om jag hittar något mer om det här.

Om ett svar till en sökande far...

Var in på FB och såg en liten ruta på sidan "Vi som stöttar de som har ADHD!"

"Joel Nilsson" Sitter och pluggar på för och nackdelar på mediciner inför Läkare besöket imorgon, Efter många års kamp med skolor och föräldrar har vi äntligen fått färdigt utredningen på vår 8 åriga son. En diagnos som har varit självklar för oss länge...Tack alla som orkar och har viljan att delge sina egna tankar.....

Mitt svar:

var stolt och glad över att ni vågar och orkar ta tag i detta redan nu!

Jag fick diagnosen som 24-åring och har fått kämpa med känslan över att det var något fel på mig under min uppväxt. Mobbning i grundskolan ledde till dålig självkänsla ...och destruktivt beteende i gymnasiet. Grundskolan gick bra betygmässigt sett, men gymnasiet var en katastrof. Montessori-klass 1:a till 3:e klass var nog det som räddade mina grundskoleår.

Ni ger er son en chans att acceptera och förstå sitt funktionshinder innan självkänslan förstör för honom. Ni ger honom en chans att förstå sig själv och sitt bettende i samma takt som andra barn, istället för att gå och undra varför folk anser honom som "konstig" eller annorlunda. Eller varför det är så svårt att behålla kompisar... osv osv.

När man förstår att man inte kan rå för vissa saker, så lugnar man ner sig. Man blir inte längre arg och frustrerad för att saker och ting inte blir som man vill, eller någon ställer orimliga krav. För man förstår att det inte är någon idé att bli arg för att inte den andra förstår vad som är svårt. Utan man börjar utbilda sin omgivning istället om ens funktionshinder. Dock har detta inte varit möjligt för mig utan KBT-samtal, Arbetsterapeut och medicin (Ritalin).

Men mest av allt har jag att tacka Carema Hjärnhälsan och världens bästa specialist inom Psykologi, Dr. Rolf Glant. Rätt kontakt med vården är A och O. Lycka till och kämpa vidare! För ju mer man kämpar, desto härligare blir vinsten.

Om när jag fick diagnosen ADHD

Vi börjar med bakgrunden...
Våren 2009 efter en lång tids sjukskrivning för klinisk depression, så pratade jag med min mor i telefon. Hon hade precis tittat på programmet "Fråga Doktorn" på SVT, och bad mig titta på reprisen av programmet.

Hennes ord var något i stil med "Jag bara grät efter ett tag och insåg att de pratade om dig i hela programmet."
(Att tilläggas bör, att min mor arbetat inom Psykiatrin sedan hon flyttade från Finland på 70-talet. Hon har alltså stor kunskap inom psykologi och socialpsykiatri, och allt som rör detta område. De senaste 15åren har hon själv varit behandlare inom KBT, och mött otaliga människor med ADHD.)

Sagt och gjort, jag gick in på SVT-play och sökte efter senaste programmet från "Fråga Doktorn", och det dröjde inte länge innan jag reagerade likadant.
Som gäster hade de två vuxna kvinnor som båda sent i livet efter mer eller mindre framgångar, fått diagnosen ADHD. De hade startat hemsidan/nätverket ADHD-kvinnor.
Redan dagen efter skulle jag träffa min läkare, som behandlade mig för min depression, och jag bad redan då om att få få en utredning för ADHD. Jag var livrädd för att få diagnosen, samtidigt som jag var övertygad om att detta var vad som var "felet" med mig, och som gjorde livet så mycket svårare än vad jag tyckte att det borde vara.
Tydligen hade min läkare redan satt upp mig på väntlistan för ADHD, så det var min tur för utredning redan någon månad därpå. (De är effektiva på Carema Hjärnhälsan!)

Under utredningen fick jag utredande psykolog att skratta mycket, samt även rynka pannan åt mitt självhat och självironi. Men en sak var vi båda överrens om redan efter två sessioner... Jag följde boken för hur ADHD yttrar sig generellt.

Jag fick diagnosen på papper, med utredningsresultaten, den 23:e December 2009. 24år gammal och bräcklig som få efter djup depression, arbetslöshet och oförstående av mina egna svårigheter.

Orden utåt lät: "Nu vet man äntligen vad som varit fel, pusselbitarna kommer på plats nu."
Orden inom lät annorlunda: "Jag visste väl att jag var onormal, sjuk, mongo... att det var fel på mig. Nu har jag bara fått en stämpel i pannan också som bevisar att det aldrig kommer gå bra för mig..."

Att bearbeta vetskapen om diagnosen, samt sorgen över att få den så sent i livet har varit en kamp på liv och död.

Men det är en helt annan historia.

Om att blogga

Jag bloggade tidigare på en annan blogg. Inte ett dugg anonym där. Vilket gjorde att vissa hellre läste och tolkade fritt, än pratade med mig direkt.

Så jag tänkte blogga anonymt istället. Får väl se hur länge det håller...

Och ja, att blogga för mig är att få bekräftelse. Bekräftelse på att jag finns, hörs, inte är ensam osv...

Och jag har ett extremt bekräftelsebehov som jag allt som oftast försöker lindra på andra sätt, eller tänka bort.
Men nä... nu får det nog vara nog med det.

Så hej världen! Här är jag!

Adhd #1

Ibland önskar man att allt inte var så jävla svårt. Allt det där som "normala" människor klarar av hur lätt som helst.

Som att komma över tråkighets-tröskeln.... det är skittråkigt att städa, men man mste ju göra det. Andra kan "bara bita ihop" och göra det ändå. Men jag känner nästan ångest över det.
Tänk att det ska behövas narkotika för att jag ska kunna fungera någonlunda likt andra?

Men vad gör mina mediciner egentligen med mig?

Det dövar impulserna och saktar ner mina tankar så att jag kan ta ordentliga och förnuftiga beslut.
Däremot känner jag inte att jag tänker lika kreativt längre, eller kommer med lika fiffiga lösningar som innan...
Medicinerna gör mig till ett skal av mig själv. Ett skal som verkar normal utåt, men som skalar bort en del av min personlighet, för att samhället inte accepterar alla delar av mig.

Jag måste för evigt dölja en del av mig själv, för att bli accepterad som jämlike med andra.

Så bara för att jag talar ett språk som ingen annan förstår, gör det mig till onormal? Eller är det de andra som inte är lika snabbtänkta som jag?

Jag hatar att aldrig kunna leva upp till min fulla potential. Jag kommer alltid att snubbla på mållinjen, vad jag än gör.