Ny vecka

Inleder arbetsveckan med att be om lite samordning med kollegorna och bokningar av möten som skall hållas under veckan.
Det är byggmöten, besiktningsmöten, infomöten, samordningsmöten, teammöten och installationsledning.

Där emellan ska man ha tid att skriva rent protokoll, kontrollera prissättningar av PM (ändringar i handlingar), och svara på underliga frågor om konstruktioner.

Ibland får man ringa en arkitekt och fråga vad de egentligen menar, för att i nästa sekund ringa en el-projektör och be honom snabba på med att rita klart elstråken från centralstationerna, eftersom att entreprenören planerar att påbörja bygget av dem nästa vecka.

Konstigt nog så känner jag ingen stress.

Det är inte mig som pressen ligger på. Jag behöver bara se till så att alla trådar följs upp och att frågor får svar.
Jag sammanställer protokoll och handlingar, och bokar in möten, upprättar organisationsplaner och distributionslistor. Ibland beställer jag utskrift av ritningar och beskrivningar, och sätter in dessa i rätt pärmar.

Men oftast är det mest att sitta med på möten och ställa frågor, och anteckna lite kom-ihåg-punkter åt projektledaren.

Jag tillåter mig själv att ta raster och små pauser, och påminner mig själv om att jag duger precis som jag är.

Jag har inte fått detta jobb för att jag är dålig, snarare tvärtom. Oavsett vad mina känslor och tankar säger.

För mina känslor och tankar behöver inte alls spegla verkligheten. Det är ju så de fungerar.
De kommer och går, och kan vara hur osanna som helst.

Prioritering

Det är så viktigt för mig att planera och strukturera upp allt.

Att-göra-listor, Kom-ihåg-listor, Rutiner i ordningsföljd... osv osv.

Speciellt på jobbet. Flera gånger om dagen uppdaterar jag min kom-ihåg-lista och min prio-lista.

Hur skulle jag annars klara av mitt jobb?
För det får definitivt inte plats i huvudet...

#adhdswe

Jag startade taggen #adhdswe på twitter för c:a 1 år sedan.

Jag sökte många gånger efter andra med adhd, eller någon som skrev om det på svenska. Men det jag fann var ett virrvarr av olika språk, annonser, fördomar, skämtsamma liknelser osv osv.
Jag saknade en tagg att samlas under, för att få kontakt med andra i min situation som kommunicerade på det svenska språket.
I korthet kan man väl uttrycka sig som att jag såg ett behov, orkade inte vänta på att någon skulle ta tag i det, och startade taggen. I början fick jag flagga för den ofta och påminna om att tagga.

Sedan dess har den vuxit och fler av oss har anslutit, och delat med oss av våra erfarenheter och vardagliga eskapader.

Idag sköter taggen sig själv, mer eller mindre. Fler ansluter varje dag, och jag får mycket positiv respons från de som snubblat över den.

Det gör mig mycket stolt att se att den används så flitigt, och att den fullgör det syfte jag hade med den från början.

Vem/vilka är den för?
- Den är för oss som har adhd/add, eller för de som är närstående.
Även för de som bara har något att tillägga om ämnet.
Och alla tweets är på svenska.

Varför just "swe" på slutet och inte "se", om det nu bara är på svenska?
- Jo, för att om man söker på taggen #adhd, så dyker hela världens tweets upp på alla språk som har just denna tagg. Även #adhdswe dyker upp, och det blir tydligare för utländska twittrare att dessa tweets härrör från just sverige.

Vad skrivs under den taggen?
- Allt! Och även inget!
Man väljer själv vad man tycker passar in under detta ämne. Så länge det följer twitters regelverk så finns det inga begränsningar.
Några exempel är:
* Frågor om adhd eller add som taggas med denna hashtag.
* Någon med adhd/add som berättar om en situation som känns typisk för just deras svårigheter.
* Information eller nyheter om adhd/add som man vill dela med sig av.


De flesta söker kontakt med någon annan som förstår hur det är. Men vi är allihop så olika.
Jag är en ung kvinna, med sent påkommen diagnos, som arbetar fulltid med stort ansvar, och som kämpat mig till rätt hjälp, och fått den.
Men jag är LÅNGT ifrån de flesta under denna tagg.
Någon är i medelåldern och har barn med bokstavskombination.
En annan är i tonåren och haft sin diagnos sedan tidiga år.

En sak har vi dock alla gemensamt. Vi finner stöd och tröst hos varandra genom att bara veta att det finns andra där ute som  VET hur det är att leva med funktionshinder.

Att man inte är ensam med sina tankar och funderingar är nog det viktigaste som jag velat förmedla med denna tagg.

DBT - sista gången

Har inte skrivit här på länge av många olika anledningar, men främst för att mitt egna behov inte funnits.

Jag har genomgått DBT genom Carema Hjärnhälsan i Nacka, och i eftermiddag är det den sista sessionen av 14.

Jag har lärt mig så mycket om mig själv, och börjat tycka om mig själv på ett helt nytt sätt i denna grupp.
Bara det att inte känna sig ensam är en stor tröst.

Sista gången idag då... med vemod.

Kommer sakna dessa tisdagar, som varit min ventil och oas så länge.

Fantastiska människor med så olika öden.


Vi har alla något gemensamt. En superkraft utan motsvarighet.

Hyperfokus och drivkraft.

En typisk dag för ett bokstavsbarn som jag...

... ska egentligen packa upp kartonger hemma, och städa innan jag får gäster....

men datorn tog min uppmärksamhet istället.

men snart har jag fått ur mig den värsta rastlösheten som kommer en stund efter jag tagit medicinen... och då kan jag sätta igång och vara produktiv igen...

Svår och kombinerad, exklusivt för grabbar?

När jag fick diagnosen för snart två år sedan fick jag diagnosen med hyperaktivitet och uppmärksamhetsstörning i kombination. Och tydligen en "svår" form av detta... hur man nu kan tycka att det är mer eller mindre svårt med adhd. (Är ju svårt för den som har diagnosen, oavsett hur den ter sig jämfört med andras problem)
Jag har inte lyckats hitta särskilt mycket skrivet om just denna kombination för tjejer, utan det verkar vara vanligast att grabbarna har denna typ av adhd.

Återkommer om jag hittar något mer om det här.

Om ett svar till en sökande far...

Var in på FB och såg en liten ruta på sidan "Vi som stöttar de som har ADHD!"

"Joel Nilsson" Sitter och pluggar på för och nackdelar på mediciner inför Läkare besöket imorgon, Efter många års kamp med skolor och föräldrar har vi äntligen fått färdigt utredningen på vår 8 åriga son. En diagnos som har varit självklar för oss länge...Tack alla som orkar och har viljan att delge sina egna tankar.....

Mitt svar:

var stolt och glad över att ni vågar och orkar ta tag i detta redan nu!

Jag fick diagnosen som 24-åring och har fått kämpa med känslan över att det var något fel på mig under min uppväxt. Mobbning i grundskolan ledde till dålig självkänsla ...och destruktivt beteende i gymnasiet. Grundskolan gick bra betygmässigt sett, men gymnasiet var en katastrof. Montessori-klass 1:a till 3:e klass var nog det som räddade mina grundskoleår.

Ni ger er son en chans att acceptera och förstå sitt funktionshinder innan självkänslan förstör för honom. Ni ger honom en chans att förstå sig själv och sitt bettende i samma takt som andra barn, istället för att gå och undra varför folk anser honom som "konstig" eller annorlunda. Eller varför det är så svårt att behålla kompisar... osv osv.

När man förstår att man inte kan rå för vissa saker, så lugnar man ner sig. Man blir inte längre arg och frustrerad för att saker och ting inte blir som man vill, eller någon ställer orimliga krav. För man förstår att det inte är någon idé att bli arg för att inte den andra förstår vad som är svårt. Utan man börjar utbilda sin omgivning istället om ens funktionshinder. Dock har detta inte varit möjligt för mig utan KBT-samtal, Arbetsterapeut och medicin (Ritalin).

Men mest av allt har jag att tacka Carema Hjärnhälsan och världens bästa specialist inom Psykologi, Dr. Rolf Glant. Rätt kontakt med vården är A och O. Lycka till och kämpa vidare! För ju mer man kämpar, desto härligare blir vinsten.

Om när jag fick diagnosen ADHD

Vi börjar med bakgrunden...
Våren 2009 efter en lång tids sjukskrivning för klinisk depression, så pratade jag med min mor i telefon. Hon hade precis tittat på programmet "Fråga Doktorn" på SVT, och bad mig titta på reprisen av programmet.

Hennes ord var något i stil med "Jag bara grät efter ett tag och insåg att de pratade om dig i hela programmet."
(Att tilläggas bör, att min mor arbetat inom Psykiatrin sedan hon flyttade från Finland på 70-talet. Hon har alltså stor kunskap inom psykologi och socialpsykiatri, och allt som rör detta område. De senaste 15åren har hon själv varit behandlare inom KBT, och mött otaliga människor med ADHD.)

Sagt och gjort, jag gick in på SVT-play och sökte efter senaste programmet från "Fråga Doktorn", och det dröjde inte länge innan jag reagerade likadant.
Som gäster hade de två vuxna kvinnor som båda sent i livet efter mer eller mindre framgångar, fått diagnosen ADHD. De hade startat hemsidan/nätverket ADHD-kvinnor.
Redan dagen efter skulle jag träffa min läkare, som behandlade mig för min depression, och jag bad redan då om att få få en utredning för ADHD. Jag var livrädd för att få diagnosen, samtidigt som jag var övertygad om att detta var vad som var "felet" med mig, och som gjorde livet så mycket svårare än vad jag tyckte att det borde vara.
Tydligen hade min läkare redan satt upp mig på väntlistan för ADHD, så det var min tur för utredning redan någon månad därpå. (De är effektiva på Carema Hjärnhälsan!)

Under utredningen fick jag utredande psykolog att skratta mycket, samt även rynka pannan åt mitt självhat och självironi. Men en sak var vi båda överrens om redan efter två sessioner... Jag följde boken för hur ADHD yttrar sig generellt.

Jag fick diagnosen på papper, med utredningsresultaten, den 23:e December 2009. 24år gammal och bräcklig som få efter djup depression, arbetslöshet och oförstående av mina egna svårigheter.

Orden utåt lät: "Nu vet man äntligen vad som varit fel, pusselbitarna kommer på plats nu."
Orden inom lät annorlunda: "Jag visste väl att jag var onormal, sjuk, mongo... att det var fel på mig. Nu har jag bara fått en stämpel i pannan också som bevisar att det aldrig kommer gå bra för mig..."

Att bearbeta vetskapen om diagnosen, samt sorgen över att få den så sent i livet har varit en kamp på liv och död.

Men det är en helt annan historia.

Om att blogga

Jag bloggade tidigare på en annan blogg. Inte ett dugg anonym där. Vilket gjorde att vissa hellre läste och tolkade fritt, än pratade med mig direkt.

Så jag tänkte blogga anonymt istället. Får väl se hur länge det håller...

Och ja, att blogga för mig är att få bekräftelse. Bekräftelse på att jag finns, hörs, inte är ensam osv...

Och jag har ett extremt bekräftelsebehov som jag allt som oftast försöker lindra på andra sätt, eller tänka bort.
Men nä... nu får det nog vara nog med det.

Så hej världen! Här är jag!