Ny vecka

Inleder arbetsveckan med att be om lite samordning med kollegorna och bokningar av möten som skall hållas under veckan.
Det är byggmöten, besiktningsmöten, infomöten, samordningsmöten, teammöten och installationsledning.

Där emellan ska man ha tid att skriva rent protokoll, kontrollera prissättningar av PM (ändringar i handlingar), och svara på underliga frågor om konstruktioner.

Ibland får man ringa en arkitekt och fråga vad de egentligen menar, för att i nästa sekund ringa en el-projektör och be honom snabba på med att rita klart elstråken från centralstationerna, eftersom att entreprenören planerar att påbörja bygget av dem nästa vecka.

Konstigt nog så känner jag ingen stress.

Det är inte mig som pressen ligger på. Jag behöver bara se till så att alla trådar följs upp och att frågor får svar.
Jag sammanställer protokoll och handlingar, och bokar in möten, upprättar organisationsplaner och distributionslistor. Ibland beställer jag utskrift av ritningar och beskrivningar, och sätter in dessa i rätt pärmar.

Men oftast är det mest att sitta med på möten och ställa frågor, och anteckna lite kom-ihåg-punkter åt projektledaren.

Jag tillåter mig själv att ta raster och små pauser, och påminner mig själv om att jag duger precis som jag är.

Jag har inte fått detta jobb för att jag är dålig, snarare tvärtom. Oavsett vad mina känslor och tankar säger.

För mina känslor och tankar behöver inte alls spegla verkligheten. Det är ju så de fungerar.
De kommer och går, och kan vara hur osanna som helst.

Prioritering

Det är så viktigt för mig att planera och strukturera upp allt.

Att-göra-listor, Kom-ihåg-listor, Rutiner i ordningsföljd... osv osv.

Speciellt på jobbet. Flera gånger om dagen uppdaterar jag min kom-ihåg-lista och min prio-lista.

Hur skulle jag annars klara av mitt jobb?
För det får definitivt inte plats i huvudet...

#adhdswe

Jag startade taggen #adhdswe på twitter för c:a 1 år sedan.

Jag sökte många gånger efter andra med adhd, eller någon som skrev om det på svenska. Men det jag fann var ett virrvarr av olika språk, annonser, fördomar, skämtsamma liknelser osv osv.
Jag saknade en tagg att samlas under, för att få kontakt med andra i min situation som kommunicerade på det svenska språket.
I korthet kan man väl uttrycka sig som att jag såg ett behov, orkade inte vänta på att någon skulle ta tag i det, och startade taggen. I början fick jag flagga för den ofta och påminna om att tagga.

Sedan dess har den vuxit och fler av oss har anslutit, och delat med oss av våra erfarenheter och vardagliga eskapader.

Idag sköter taggen sig själv, mer eller mindre. Fler ansluter varje dag, och jag får mycket positiv respons från de som snubblat över den.

Det gör mig mycket stolt att se att den används så flitigt, och att den fullgör det syfte jag hade med den från början.

Vem/vilka är den för?
- Den är för oss som har adhd/add, eller för de som är närstående.
Även för de som bara har något att tillägga om ämnet.
Och alla tweets är på svenska.

Varför just "swe" på slutet och inte "se", om det nu bara är på svenska?
- Jo, för att om man söker på taggen #adhd, så dyker hela världens tweets upp på alla språk som har just denna tagg. Även #adhdswe dyker upp, och det blir tydligare för utländska twittrare att dessa tweets härrör från just sverige.

Vad skrivs under den taggen?
- Allt! Och även inget!
Man väljer själv vad man tycker passar in under detta ämne. Så länge det följer twitters regelverk så finns det inga begränsningar.
Några exempel är:
* Frågor om adhd eller add som taggas med denna hashtag.
* Någon med adhd/add som berättar om en situation som känns typisk för just deras svårigheter.
* Information eller nyheter om adhd/add som man vill dela med sig av.


De flesta söker kontakt med någon annan som förstår hur det är. Men vi är allihop så olika.
Jag är en ung kvinna, med sent påkommen diagnos, som arbetar fulltid med stort ansvar, och som kämpat mig till rätt hjälp, och fått den.
Men jag är LÅNGT ifrån de flesta under denna tagg.
Någon är i medelåldern och har barn med bokstavskombination.
En annan är i tonåren och haft sin diagnos sedan tidiga år.

En sak har vi dock alla gemensamt. Vi finner stöd och tröst hos varandra genom att bara veta att det finns andra där ute som  VET hur det är att leva med funktionshinder.

Att man inte är ensam med sina tankar och funderingar är nog det viktigaste som jag velat förmedla med denna tagg.

DBT - sista gången

Har inte skrivit här på länge av många olika anledningar, men främst för att mitt egna behov inte funnits.

Jag har genomgått DBT genom Carema Hjärnhälsan i Nacka, och i eftermiddag är det den sista sessionen av 14.

Jag har lärt mig så mycket om mig själv, och börjat tycka om mig själv på ett helt nytt sätt i denna grupp.
Bara det att inte känna sig ensam är en stor tröst.

Sista gången idag då... med vemod.

Kommer sakna dessa tisdagar, som varit min ventil och oas så länge.

Fantastiska människor med så olika öden.


Vi har alla något gemensamt. En superkraft utan motsvarighet.

Hyperfokus och drivkraft.