Om när jag fick diagnosen ADHD

Vi börjar med bakgrunden...
Våren 2009 efter en lång tids sjukskrivning för klinisk depression, så pratade jag med min mor i telefon. Hon hade precis tittat på programmet "Fråga Doktorn" på SVT, och bad mig titta på reprisen av programmet.

Hennes ord var något i stil med "Jag bara grät efter ett tag och insåg att de pratade om dig i hela programmet."
(Att tilläggas bör, att min mor arbetat inom Psykiatrin sedan hon flyttade från Finland på 70-talet. Hon har alltså stor kunskap inom psykologi och socialpsykiatri, och allt som rör detta område. De senaste 15åren har hon själv varit behandlare inom KBT, och mött otaliga människor med ADHD.)

Sagt och gjort, jag gick in på SVT-play och sökte efter senaste programmet från "Fråga Doktorn", och det dröjde inte länge innan jag reagerade likadant.
Som gäster hade de två vuxna kvinnor som båda sent i livet efter mer eller mindre framgångar, fått diagnosen ADHD. De hade startat hemsidan/nätverket ADHD-kvinnor.
Redan dagen efter skulle jag träffa min läkare, som behandlade mig för min depression, och jag bad redan då om att få få en utredning för ADHD. Jag var livrädd för att få diagnosen, samtidigt som jag var övertygad om att detta var vad som var "felet" med mig, och som gjorde livet så mycket svårare än vad jag tyckte att det borde vara.
Tydligen hade min läkare redan satt upp mig på väntlistan för ADHD, så det var min tur för utredning redan någon månad därpå. (De är effektiva på Carema Hjärnhälsan!)

Under utredningen fick jag utredande psykolog att skratta mycket, samt även rynka pannan åt mitt självhat och självironi. Men en sak var vi båda överrens om redan efter två sessioner... Jag följde boken för hur ADHD yttrar sig generellt.

Jag fick diagnosen på papper, med utredningsresultaten, den 23:e December 2009. 24år gammal och bräcklig som få efter djup depression, arbetslöshet och oförstående av mina egna svårigheter.

Orden utåt lät: "Nu vet man äntligen vad som varit fel, pusselbitarna kommer på plats nu."
Orden inom lät annorlunda: "Jag visste väl att jag var onormal, sjuk, mongo... att det var fel på mig. Nu har jag bara fått en stämpel i pannan också som bevisar att det aldrig kommer gå bra för mig..."

Att bearbeta vetskapen om diagnosen, samt sorgen över att få den så sent i livet har varit en kamp på liv och död.

Men det är en helt annan historia.