Adhd #1

Ibland önskar man att allt inte var så jävla svårt. Allt det där som "normala" människor klarar av hur lätt som helst.

Som att komma över tråkighets-tröskeln.... det är skittråkigt att städa, men man mste ju göra det. Andra kan "bara bita ihop" och göra det ändå. Men jag känner nästan ångest över det.
Tänk att det ska behövas narkotika för att jag ska kunna fungera någonlunda likt andra?

Men vad gör mina mediciner egentligen med mig?

Det dövar impulserna och saktar ner mina tankar så att jag kan ta ordentliga och förnuftiga beslut.
Däremot känner jag inte att jag tänker lika kreativt längre, eller kommer med lika fiffiga lösningar som innan...
Medicinerna gör mig till ett skal av mig själv. Ett skal som verkar normal utåt, men som skalar bort en del av min personlighet, för att samhället inte accepterar alla delar av mig.

Jag måste för evigt dölja en del av mig själv, för att bli accepterad som jämlike med andra.

Så bara för att jag talar ett språk som ingen annan förstår, gör det mig till onormal? Eller är det de andra som inte är lika snabbtänkta som jag?

Jag hatar att aldrig kunna leva upp till min fulla potential. Jag kommer alltid att snubbla på mållinjen, vad jag än gör.